Från modell-flygets barndom.

("The Gunnar Pettersson story")

Mitt flygintresse väcktes nog redan i 10-årsåldern, alltså omkring 1936. Det fanns då en tidning som hette "Min Hobby", och i den annonserade en firma som hette "Sven Wentzels Modellplansfabrik". Min kusin Folke Gustafsson skickade efter en stavmodell som hette Tummeliten, och den flög , som vi tyckte då, mycket bra. Jag själv köpte en byggsats där bärplanen skulle tillverkas av 2 mm bambustickor. Dessa bambustickor skulle formas med hjälp av värmen från en öppen ljuslåga. Naturligtvis kom bambun för nära lågan, med påföljd att materialet blev för varmt och fattade eld. Mitt första misslyckande i det hårda modellbyggarlivet var ett faktum!
Så kom 40-talet, och vi blev flera som byggde modeller. Eftersom 2:a världskriget pågick, fanns det inget balsaträ att tillgå. Det fick duga med furulister och plywoodflak. På den tiden dominerades marknaden av tyska ritningar, och jag minns speciellt en S-3 som hette Strolch och en annan som hette Hast. Vidare i klass S fanns det två modeller vid namn Ikaros och Libell.

Tibro Modellflygklubb bildas.
Vid den tiden startade vi Tibro Modellflygklubb, och klubben borde därmed tillhöra de allra äldsta i landet. Vår första lokal blev en nedlagd bildhuggarverkstad, som låg ungefär där huset med "Lages Hörna" nu ligger. Där var vi ett 10-tal killar som höll till och byggde modeller nästan varje kväll. Bygget pågick till 21-tiden, och för det mesta avslutade vi kvällen på café "Källslund". Där kunde man få ett stort glas saft och en bakelse för 55 öre och samtidigt avnjuta musik från en radiogrammofon, och jag minns särskilt Ellingtons "Mood Indigo" och Glenn Millers "In the Mood".
Nu var det dags att börja tävla med våra modeller. Vi ordnade flera tävlingar, och godsherre Johan Dyrssen ställde välvilligt markerna på sitt stora gods Ruder till förfogande. Just Ruder kom under många år framåt att bli klubbens inofficiella fält. Vi bjöd in modellflygare från bl.a. Hjo, där bröderna Folke och Åke Johansson var de stora entusiasterna.(fortfarande aktiva och medlemmar i Tibro MFK) Hjoborna var mycket duktiga, och hamnade för det mesta högt upp på prislistorna. Från Mofalla kom bröderna Hans och Bengt Södergård, som alltid flög med egna, mycket välflygande konstruktioner. Hans byggde sedermera en "riktig" kärra, en Jodel, som han byggde i Blåbandslokalen i Mofalla. Tyvärr omkom han 1991 i en flygolycka, dock ej med sin Jodel. Denna lever fortfarande, och hålls igång av hans söner. Bengt blev ingenjör, och anställdes av FOA.

Stor publiksport
Tävlingarna växte i omfång, och de tävlande kom nu även från Skövde och Lidköping. Inte nog med det, det visade sig också att tävlingarna drog stor publik. Det är ganska fantastiskt att tänka sig att varje tävling drog i genomsnitt 500 personer! Eftersom det var krigstid fanns det knappast inga personbilar, så de flesta kom till Ruder på cykel. De tävlande kom i regel med tåg, och hämtades vid stationen med lastbil, som ägdes av en åkare som hette Ahrenius. Denne avvecklade sedan åkeriet och blev legendarisk korvhandlare i Tibro.

Fullskalaflyg
1945 var vi några stycken som ville prova på lite större flygapparater. Förutom jag själv och min tidigare nämnde kusin Folke var det bl.a. bröderna Bengt (Bildhuggar-Bengt)och Lennart Johansson, Börje Zell och Kurt Fransen som hade dessa högtflygande planer. Vi hade hört att man kunde få glidflygutbildning i Karlsborgs Flygklubb. I juni månad 1946 flög vi i Trollhättan, där vi tog våra C-diplom. Efter detta skingrads tyvärr vårt gäng av olika orsaker. Några flyttade från Tibro, andra ryckte in i det militära.
Så kom 50-talet. Flygintresset fanns kvar, om än lite slumrande. Så småningom bestämde jag mig för att bygga ett par gummimotormodeller från Truedssons i Malmö. Den ena var Hugin och den andra Kordas världsrekordmodell. Det blev inte någon större succé med dessa flygningar. Jag upptäckte att det var ganska trist att syssla med hobbyn ensam när man tidigare var van vid att det fanns kompisar med samma intresse.

Linstyrning
Mitt modellflygintresse väcktes återigen 1953. På sommaren var jag med på en orienteringstävling. När jag cyklade hem fick jag sällskap med en kille som hette Arne Lindberg.(känns väl igen!) Vi kom av någon anledning att prata flyg. Jag talade om mitt intresse för modellflyg, och det visade sig att även Arne var drabbad av detta flygiska. Han berättade att han flög med något som kallades linkontroll. Så kom det sig en kväll att jag åkte ut till Arne för att kolla hans linflygande.
Han hade en modell med c:a 50 cm spännvidd och med en ED 2,46 cc Diesel i nosen. Linorna var c:a 10 m långa, och Arne flög runt, runt. Jag tyckte det verkade intressant, så jag beslöt mig för att pröva. Jag byggde en liknande modell som Arnes, och jag minns att den var försedd med en Webra 1,5 cc. Så blev det dags för provflygning en kväll hos Arne. Jag startade motorn, och så bar det iväg! Modellen steg brant, och sen small det till bakom ryggen på mig. Jag hade blivit yr, och det hela gick så fort att jag inte klarade av det hela. Modellen var naturligtvis i spillror, så det blev till att reparera. Efter en tid hade jag lärt mig att behärska både min yrsel och modellen. Vi hade en ganska trivsam tid med våra linflygningar, och vi kunde t.o.m. flyga samtidigt i samma cirkel.

Radiostyrning
Jag hade börjat att köpa flygtidningar igen, och i några av dessa skrevs det artiklar om radiostyrda modeller. Detta var ju helt fantastiskt, och jag blev eld och lågor inför detta som måste vara framtidens modellflyg! På en flygdag på Ålleberg skulle en engelsman demonstrera detta nya sätt att flyga. Av någon anledning kom han aldrig i luften. En som däremot kom i luften var Bertil Beckman från Stockholm. Han flög med en modell som hette Junior 60. Modellen flög bra, men som på de flesta flygdagar blåste det kraftigt, vilket fick till följd att modellen drev i väg med vinden och gick ur räckvidden. Det hela sluta de dock lyckligt, och jag hade sett att det gick att styra modeller med radio.
På våren 1954 köpte jag ett radioaggregat av nämnde Bertil Beckman, som då hade startat den sedermera legendariska firman med hans namn. Det var en engelsk 1-kanalsradio av märket ED-Boomerang. Av namnet att döma var det förmodligen avsikten att modellen skulle komma tillbaks till utgångsplatsen. Aggregatet bestod av en marksändare, en mottagare och en rodermekanism av typ "hick-hack". Denna drevs av en gummimotor, och bestod av ett steghjul, som gav sidoroder vid signal från sändaren. En signal gav vänsterroder och nästa signal högerroder. Frånvaro av signal betydde neutralroder. I mottagaren fanns ett relä som var mycket vibrationskänsligt, så det gällde att hänga upp mottagaren fritt i modellen i klena gummiband. Mottagaren var vidare försedd med ett radiorör, ett s.k. "hårt rör". Man fick plugga in en milliamperemätare till mottagaren för att "trimma" för att få bästa känslighet. Räckvidden blev dock mycket dålig, så jag vände mig till en radioamatör för att få hjälp. Jag minns att vi placerade mottagaren i hans verkstad, och själv gick jag ut på ett fält med sändaren. Vi bestämde att nämnde radioamatör skulle släcka ljuset i verkstaden när mottagaren slutade att fungera. Tyvärr släcktes lampan alldeles för tidigt. Räckvidden var bara c:a 30 m. Det var ju otänkbart att försöka att flyga med detta elände till radio!
Jag införskaffade ännu ett aggregat, även detta av fabrikat ED. Mottagaren hade nu 3 rör, och det hela fungerade mycket bättre. Denna mottagare fordrade dock mycket batterier: 2 st anodbatterier på 22,5 V, 4 st "pennceller" för gallerström, 2 st d:o för glödström samt 4 st för rodermekanismen. Allt detta placerade jag i en liten
Sky-Skooter med en ED Bee på 1 cc i nosen.

Äntligen kom så den stora dagen för provflygning, och jag åkte upp till Ruder, där vi tidigare hade hållit till med friflygning. Jag startade motorn och kastade iväg modellen. Den steg långsamt och satte kurs mot en intilliggande äng. När en gärdsgård passerades gav jag signal med sändaren. Modellen svängde vänster och kom tillbaks mot mig. Så var bränslet slut, och modellen landade alldeles intill mig. Vilken triumf! Jag hade nu gjort min första RC-flygning, och jag såg möjligheterna framför mig.

Radioflygkurs
Så kom 1955, och på våren anordnade KSAK en radioflygkurs på Ålleberg. Kursdeltagarna fick ett RC-aggregat, men fick själva bekosta sina byggsatser till Sky-Skooter, som skulle vara kursmodell. Modellerna skulle vara färdigbyggda till kursstarten, men under den vecka kursen varade fick deltagarna hjälp med installationen samt intrimningen. Kursledare var Per-Axel Eliasson och den tidigare nämnde Bertil Beckman . I veckoslutet provflögs modellerna. Jag åkte upp till "berget" på söndagen, som var sista kursdagen. Jag medförde min Radio-Queen, och gjorde några mer eller mindre lyckade flygningar.

Tävlingar
1956 började tävlingarna att komma igång på allvar. Den första hölls på F16 i Uppsala. Jag hade då kommit i kontakt med Carl-Eric Andersson, som på den tiden bodde i Väring . Vi åkte då tillsammans till Uppsala i min faders bil, en Volvo PV-444. Man hade på den tiden inte råd med egen bil. Jag kommer inte ihåg hur Carl-Eric klarade sig med sin modell, dock minns jag att jag inte kom i luften med min. Jag hade köpt ett tyskt RC-aggregat av märket OMU. Det var ett flerrörsaggregat, och trimningen gjordes genom ett "magiskt öga". Jag hade byggt en modell från en ritning i Model Airplane News.
Provflygningen gjordes som vanligt på Ruder. I starten steg modellen mycket brant och vek sig. Så följde en nästan lodrät dykning mot marken. Sen blev det tyst, så tyst som det bara kan bli efter en totalkvadd. När jag plockade ur mottagaren ur modellen, visade det sig att den var helt krossad. Den var uppbyggd av mycket tunn Pertinax och försedd med 3 rör. Det hela var inneslutet i en låda av någon slags kartong, och mycket dyr! Efter hemkomsten ringde jag Beckman, som hade levererat radion. Han sade sig ha en likadan mottagare som min, och den skulle jag få låna när jag kom till Uppsala. Jag gjorde min gamla Radio-Queen klar på fredag kväll, och tävlingen skulle vara på lördag-söndag. Efter installation av Beckmans mottagare på tävlingsplatsen, visade det sig att räckvidden var lika med noll! Det blev alltså att sitta på åskådarbänken.
På denna tävlingen träffade jag för första gången Erik-Göte Berglund, som kom i sällskap med sin far.(konstruktör av bl.a. Robot, Radio-Cub och Viking samt de berömda Tele-Pilot anläggningarna) De hade i Insjön startat en firma, som hette TELE-CONTROLL. De hade agentur av ett engelskt radioaggregat, men hade konstruerat en egen rodermekanism, som de kallade Gyron. Denna var mycket enkel i sin uppbyggnad, och bestod i princip av en centrifugalregulator. Den fungerade så att vid signal drogs rodret åt höger, och utan signal drogs rodret åt vänster av ett gummiband. Det fanns alltså inget neutralläge, utan man fick med hjälp av pulsteknik flygplanet att flyga rakt. Detta tyckte vi var en stor framgång. Man slapp ju den vibrationskänsliga "hick-hack"-mekanismen med tillhörande gummimotor.
Ä ven om flygningarna var miserabla, så utvecklades ett mycket gott kamratskap. Alla hjälpte alla att lösa de problem som hade med RC-hobbyn att göra. Av alla goda vänner jag fick, minns jag särskilt Conny Adolfsson och Stig Karlsson från Växjö, Rolf Dilot från Lund (Vagabonds konstruktör)och många , många flera. Lennart Sundström (Stefans pappa)hade jag träffat tidigare, då han var tegelmästare i Dalsland.

50 deltagare på vårt första SM i radioflygning.
1957 anordnade Jönköpings Modellflygklubb vårt första SM. Det var inte mindre än 50 deltagare, och segrade gjorde Erik Sjögren med en Piper Cub J-3. Själv lyckades jag erövra den minsta pokalen med en 7:e plats med en något modifierad Radio-Cub. Sedan följde många tävlingar de kommande åren. Särskilt kommer jag ihåg tävlingarna i Köping, där det fanns mång duktiga flygare. De hade amerikanska RC-anläggningar av märket Babbcock. Dessa anläggningar var de absolut finaste som fanns att få, men priset var ju också därefter.

Gunnar Pettersson

Det är mycket trevligt att konstatera att många av de i artikeln nämnda "ynglingarna" fortfarande är aktiva modellflygare efter c:a 60år samt att flera tillhör Tibro MFK. I vilken annan sport kan man hålla på så länge?/Red.anm

Klubbaktiviteter

Officiell byggkväll är TISDAG men du är välkommen att bygga när du vill